Jag ska fylla i min tatuering på måndag.
Och om jag ska va ärlig börjar jag få lite regelrätt ångest över det.
Det ska inte bli kul och jag ser inte alls fram emot det för det kommer göra så jävla ont.
Men det kommer ju bli bra efteråt kanske man ska trösta sig med.
Men jag menar smärtan är ju bara början, sen gör det ju ont i 3 dar efteråt. Man kan inte sova normalt, inte gå normalt, inte röra sig utan att påminnas om den jävla tatueringen.
Sen efter det börjar det ju klia som satan och det är nästan värre än när det för ont. Just för att man inte kan klia tillbaka.
För man vill ju bara riva, och man går där och smeker revbenen, men det blir ju aldrig bättre.
Men som sagt när dom där dagarna av hell har gått över vill man ju bara göra det igen.
Det är fan lite beroendeframkallande att tatuera sig.
Jag är lite sugen på en till, men jag vet inte riktigt vad...
Eller jag har väl lite små ideer för mig men man kanske inte ska tatuera sig bara för att. Man vill ju helst inte ångra sig efter ett halvår.
Jag kommer ihåg när jag gjorde min första på handleden. Jag och Bea gick dit och bokade tid samtidigt.
Gick och va nervös i 3 veckor och när man väl kom dit och skulle göra tatueringen höll jag fan på att dö.
Jag hade ju förvöntat mig att jag skulle typ dö av smärta och så va det inte alls farligt.
Det va fan goa tider det.
Eller när jag gjorde trädet. PAIN! Blev faktiskt varnad innan, men jag tror ju aldrig att det är så farligt. Men det va det. Den övre halvan va hemskt förfärlig. Och när jag trodde att hon va färdig så säger hon att nu är konturerna färdiga! Ska bara fylla i det med.
Bara?
Det tog för fan 2 timmar.
Tycker faktiskt lite synd om Bea som satt där och väntade hela tiden haha.
Men jag tror dock att den där Duvander-kladdkakan efteråt gjorde oss på lite bättre humör.